Emil Sjögren

Emil Sjögren var stockholmare från början, även om båda hans föräldrar var inflyttade från landsorten. Fadern var klädeshandlare från Kalmar, modern dotter till en arrendator som avancerat till ”silverknekt” i Oscar I:s silverkammare. När Emil var tio år dog hans far, och modern började driva ett pensionat för att försörja dem. Det låg på Drottninggatan 81. Det var en kvinnlig omgivning som i mycket formade Emil: där fanns hans mor, hans mormor och väninnor till modern, som t.ex. den Hilda Klein som bodde på pensionatet och som lade ner mycket energi på att leda den unge musikern rätt. Deras nära vänskap återspeglas i de brev som han skickade till henne från sina utlandsstudier. Den sortens täta och lite känslosamma relation som de breven ger prov på kommer igen i Sjögrens förhållande till andra kvinnliga bekanta och tycks ha varit viktig för honom. Han fungerade hela livet bäst i privata, intima sammanhang, familje- och hemmiljöer. Han var inte – och ville inte vara – en offentlig person som t.ex. de yngre kollegerna Peterson-Berger, Stenhammar och Alfvén.
Emils musiktalang blev upptäckt när han var 15 år av Ludvig Ohlson, organist och pianohandlare. Genom denne fick han en anställning i Dannströms pianoaffär på Regeringsgatan, där han stannade kvar till 30 års ålder, utan att vare sig tycka om jobbet eller klara det riktigt bra, om man får tro hans egna och andras hågkomster.
Det var också i Stockholm som Sjögren fick sin musikaliska grundutbildning. Ludvig Ohlson såg till att han sökte in till konservatoriet, och studierna där gick mycket bra. Tillsammans med två kamrater, pianisten Richard Andersson och sångaren Johannes Elmblad, bildade han ett litet kotteri. Man kan gissa att de tre var ”opponenter” i ungefär samma anda som de unga målarna, d.v.s. kritiska mot hemmatraditionen och inriktade på att söka sig ut. Elmblad blev snart en mycket berest artist, och Andersson skapade sin betydelsefulla musikskola i Stockholm, där utländska nyheter introducerades. När det gällde de unga målarna så var flera av dem för övrigt också Sjögrens personliga vänner, bl.a. Ernst Josephson och Carl Larsson. Den senare berättar kort och informativt om Emil i sina postumt utgivna memoarer, ”Jag”:
”Hans stilla och tysta väsen erövrade mig redan innan jag hört honom spela. Men snart blevo vi ganska goda vänner och han tog mig med upp till sin mamma, hos vilken han bodde, och spelade på pianot i timmatal. Även han kom upp till mig, men då blev det inte spela, utan vi drack ur den butelj cognac, han hade med sig. Den stackars gossen led av en besvärlig hudsjukdom, och han hade lärt sig att stilla den rysliga klådan med spritbedövningen …”
Här berörs två problematiska sidor av Sjögrens liv: hans mycket svårartade psoriasis, som isolerade honom, och hans alkoholbruk, som alltså var relaterat till sjukdomen men också till konstnärsumgänget. Sjögren hade stannat på moderns pensionat så länge hon levde, därefter hade han ett par mycket kritiska år innan han 1897 gifte sig med den 13 år yngre Berta Dahlman. Så småningom flyttade paret bort från Stockholm – först till Malmsjö gård i Sörmland 1903, några år senare till Södertäljetrakten och 1910 till Knivsta, där Villa Ovansjö blev deras första egna bostad och deras sista gemensamma hem. Det är lätt att se denna utflyttning till landet som ett försök från Bertas sida att rädda Emil från ett mer eller mindre spritdränkt umgänge i Stockholm.
En annan länk fanns dock kvar till Stockholm: 1891 hade Emil Sjögren anställts som organist i den nybyggda Johanneskyrkan, och i denna tjänst förblev han till sin död. Någon engagerad kyrkomusiker var han aldrig, men aftonsångerna i kyrkan med hans lyriska och mäktiga improvisationer vid orgeln blev ett känt och omtyckt inslag i Stockholms musikliv.

Emil Sjögren och Knivsta
1910 köpte Emil och Berta Sjögren sin första egna bostad: Villa Ovansjö i Knivsta, och där bodde de kvar till Emils död 1918. Detta eleganta lilla hus, byggt i slutet av 1800-talet, hade ett vackert och på den tiden lite ensligt läge vid sjön Valloxens strand, på en tomt med både skog och trädgård. Närheten till järnvägen gjorde det lätt får Emil att kombinera lantlivet med sin organisttjänst i Stockholm.
Det sjögrenska hemmet i Villa Ovansjö hade nog inte så mycket aktivt samröre med Knivstabygden, annat än som arbetsplats för ett par personer, ”Widén” som skötte trädgården och ”fröken Hildur” och ”fru Pettersson” som skötte hushållet. Däremot blev Villa Ovansjö en gästfri mötespunkt för paret Sjögrens vänner och för musikerkolleger. Dit hörde, bland många andra, celebriteter som Nathan Söderblom, Wilhelm Stenhammar och John Forssell. Gissningsvis stod Emil Sjögrens egen musik rätt mycket i centrum i det sociala livet på Villa Ovansjö. Berta och andra närstående har beskrivit miljön i antologin ”Musikmänniskor”, och hon framhåller där Emils kvalitéer som konversatör. Han talar hellre med sina gäster om skönlitteratur och historia än om musik. ”Hans konversation är fängslande, full av djupsinniga reflexioner, paradoxer, anekdoter och det mest naiva och älskliga skämt. Ordvalet – aldrig trivialt – är personligt, stundom utsökt, även ur fonetisk synpunkt, frasen (med åren alltmer kort) är liksom övertänkt och formad på förhand.”
När gästerna farit och vardagen rådde så var vanorna i villan ganska fridfulla. Kompositionsarbete varvades för Emils del med flitig läsning, och han läste gärna högt för andra, av allt att döma med en levande gestaltning av dialog och personer.
Villa Ovansjö finns kvar än idag – den är numera känd som ”Gula villan” och används till föreningsverksamhet. (Passande nog ligger den vid Emil Sjögrens väg.) På tomten står sedan 1985 en liten staty av Eric Ståhl, tillägnad tonsättarens minne.