Olof Thunman

Illustratören och diktaren Olof Thunman är en av Knivstas mer kända söner. Idag tar Iréne Djärv, hedersordförande i Thunmangillet, med oss på en tur genom Olof Thunmans Knivsta, med de slingriga landsvägarna och de gamla träden som han älskade. Någon har stuckit en tom karamellpåse i handen på Olof Thunmans staty utanför Särsta värdshus i Knivsta. Skulle han ha gillat tilltaget? Ja, förmodligen. Olof Thunman, en av Knivstas historiskt mest kända personer var en man som gärna bröt mot konventionerna.
Iréne Djärv, hedersordförande i Thunmangillet, är full av anekdoter om illustratören, skalden och vismakaren. Den ena historien avlöser den andra, det som bubblar fram tycks aldrig vilja ta slut.
Hon ska strax ta med oss på färd genom Thunmanland. Längs de slingrande vägarna som han älskade, till de vackra gamla träden och stugan i Noor.
Men vi börjar vid statyn i parken till Särsta värdshus. Iréne Djärv har med sig en bukett med vitsippor att fästa runt ”Olles” hals. En förbipasserande kvinna ropar glatt.
– Det blir fint det där.
– Det är många som har sett mig sätta blommor på Thunman så här, förklarar Iréne Djärv och passar på att stryka Olle ömsint över kinden.
Hennes förhållande till Olof Thunman är speciellt. Han har funnits med sedan barnsben.
– Min pappa var lantbrevbärare och hade rutten förbi Olof Thunmans stuga i Noor. Han berättade om Olle och hans anekdoter blev som små historier för mig när jag var liten.
Uppenbarligen var Olof Thunman en färgstark person, en person att minnas inte bara för sina verk utan också för sin personlighet. Iréne Djärv beskriver honom som ett original, full av upptåg och infall.
– Han var lite burdus och hade en otroligt kraftig stämma. Många barn här i trakten var lite rädda för honom. Men när de såg honom komma med cykeln, då var det vår.
Det berättas hur han dansade naken vid Valloxen, hur han vid ett tillfälle kom till Uplands nation med en sill i knapphålet och hur han gärna ville leka krig i förfriskat tillstånd efter krogbesöken i Uppsala.
– När han återvände med tåget till Knivsta station tog han taxi hem till Noor men först förhörde han sig om taxichauffören var från Uppland eller inte. Var han inte det sa han bara tack, steg ur och gick hem.
Vid ett annat tillfälle fick han för sig att ro längs med den översvämmade banvallen från Knivsta och hela vägen till Uppsala.
– Det tog nog flera dagar och där det inte gick att komma fram fick han dra båten på land.
Hustrun Carin hade det kanske inte alltid så lätt. Ont om pengar var det ofta, men gott om kärlek tycks det som.
– Hon visste inte alltid var han var men klagade aldrig och sedan när han fått något arvode kunde han köpa en hel skottkärra med blommor som han kom dragandes med hem till stugan i Noor.
Stugan ligger där ännu ska det visa sig, vackert inramad av hägg och syren. Fast den har målats gul på senare år, då var den röd med vita knutar. Härifrån leder också Olof Thunmans väg som på den tiden var en liten, slingrande grusväg.
Just de där vägarna älskades högt av Olof Thunman, dem och träden. I Gunnar Brusewitz och Allan Ellenius bok Olof Thunmans Uppland berättas om hans besatthet av träden. En besatthet han delade med vännen Rutger Sernander, botanikprofessor. Tillsammans brukade de två trädälskarna ta av hatten och buga vördsamt för att visa ”gamlingarna” sin respekt.
– Dessutom var han förtjust i runstenar och åsar med gravfält. Det han skrev var ofta lite mytiskt. Han kunde sitta vid en sjö och se en faun. Det var stämningsdikter som naturen gav honom inspiration till, berättar Iréne Djärv.

Fast mest känd av Olof Thunmans verk är nog ändå sången Vi gå över daggstänkta berg. Den inspirerades han till under en vandringsfärd i Södermanland där han under en tid arbetade som informatör.
Annars var det upplänning han var i själ och hjärta. Efter flytten till Knivsta 1928 blev han kvar i Uppland till sin död. I dag finns det minnen av Thunman lite här och var på den lilla orten. På biblioteket finns ett skåp med information som Thunmangillet samlat ihop och här ligger också Café Thunman.
Gillets medlemmar gör allt de förmår för att lyfta fram Olof Thunman i ljuset. Det arrangeras regelbundet utflykter och vid årsmötena träffas man vid statyn och dricker lite vin ur en pokal.
– Och så häller vi en skvätt där för att han ska känna sig delaktig. Olof Thunman var okonventionell och gjorde det som han kände för. Det försöker vi göra i gillet också, säger Iréne Djärv.

”Träd som ur hembygdens mylla
mäktiga stiga i luft och ljus,
intet mitt bröst kan fylla
så med fröjd som ert åldriga sus.”
Ur dikten Träd som ingick i diktsamlingen Olandssånger.

Av Eva Nevelius